Kontrollbalansräkningen är inte identisk med en vanlig balansräkning. Syftet är inte att upprätta ett ordinarie bokslutsdokument, utan att pröva om bolagets egna kapital i lagens mening understiger den kritiska gränsen. Den måste därför bygga på en självständig och realistisk bedömning av bolagets tillgångar och skulder. Bokförda värden är bara en utgångspunkt. Frågan är om de också är materiellt hållbara i den aktuella situationen.
Det innebär att tillgångssidan måste prövas med försiktighet. Kundfordringar måste bedömas utifrån faktisk indrivningsbarhet, lager utifrån verkligt realisationsvärde och immateriella tillgångar utifrån faktiskt ekonomiskt innehåll. Samtidigt måste skuldsidan granskas kritiskt, inklusive tvister, latenta åtaganden, garantiförpliktelser och andra kostnader som ännu inte fått fullt genomslag i bokföringen. Om bolaget har revisor ska kontrollbalansräkningen granskas av denne, vilket aktiebolagslagen kräver. Revisorns granskning flyttar inte över ansvaret från styrelsen, men den kan få betydande bevisvärde och fungerar som en viktig kontrollmekanism.
Det avgörande är att kontrollbalansräkningen inte blir ett dokument som konstrueras för att uppnå ett önskat resultat. Om den i efterhand bedöms bygga på orealistiska värderingar eller alltför optimistiska antaganden riskerar styrelsen att anses ha varit vårdslös, även om själva formen i övrigt följts.