Den praktiska huvudfrågan med ett återförsäljaravtal är inte bara hur produkterna ska säljas, utan hur risk, kontroll, prisbild, exklusivitet, lager, varumärke, kundrelation och uppsägning ska fördelas mellan parterna. Det är där ett bra återförsäljaravtal gör verklig skillnad. EU:s regler om vertikala avtal utgår också från att distributionsavtal är en central del av kommersiell distribution, men att vissa begränsningar i avtalen kan vara konkurrensrättsligt tillåtna bara inom vissa ramar.
Det första som måste klargöras är att en återförsäljare inte är samma sak som en agent. En agent förmedlar eller sluter avtal för huvudmannens räkning, medan en återförsäljare normalt köper in produkter och säljer vidare på egen risk. Den skillnaden är avgörande, eftersom agentförhållanden i Sverige regleras särskilt i lagen om handelsagentur, medan återförsäljare i större utsträckning är hänvisade till det enskilda avtalet och allmän avtalsrätt. Det innebär att ett svagt eller otydligt återförsäljaravtal ofta ger betydligt sämre skydd än många företag tror.
Guiden nedan fokuserar därför på återförsäljaravtalets praktiska och juridiska kärna: vad avtalet bör reglera, vilka risker som ofta förbises, hur exklusivitet och konkurrensrätt påverkar utformningen